Minnesmärket med hårt öde

Lihula Jorma Virtanen 10.9.2004

Den estniska SS-krigarens minnesmärke finns inte mera på begravningsplatsen i Lihula.

Den estniska SS-krigarens minnesmärke finns inte mera på begravningsplatsen i Lihula.

Västestniska Lihulas kommun blev kortvarigt ryktbar, då man på begravningsplatsen i augusti uppreste ett minnesmärke för en estnisk SS-krigare. En stor folkhop hann förundra sig över det omtvistade minnesmärket innan det på Estlands regerings order bortfördes på kvällen den 2. september.

Första gången upprestes minnesmärket i Pärnu i juli 2002. Då fick den vara på sin plats i nio dagar.

Vid minnesmärkets avtäckningstillfälle i Lihula den 20. augusti var tvåtusen människor och en stor grupp reportrar närvarande. Avstäckningstalet hölls av Lihulas kyrkoherde Kaido Saak. Samma dag hade 13 år förflutit från Estlands självständighets pånyttfödelse.

Minnesmärket hade skaffat Lihulas omtvistade kommunalordförande Tiit Madisson. Han hade skaffat sig sporrar som synlig motståndare till sovjetmakten. På grund av sin övertygelse satt han fängslad i fem år på 1980-talet.

Minnesmärket är av granit, på vilken en av brons gjord relief har fästs. På den är en estnisk krigare i Vapen-SS:s - Waffen-SS på tyska- uniform. Enligt texten på minnesmärket, har det upprests "åt estniska krigare, som under åren 1940-1945 stred mot bolshevismen och för återställandet av Estlands självständighet".

Redan i Pärnu hade man avskaffat natsismsymboliken från reliefen. På armmärket syns, att det är fråga om en estnisk krigare.

När man i kvällsmörkret avlägsnade minnesmärket i Lihula, följde den en irriterad folkhop, som började stena poliserna. Oviljan ökades av ett sovjetiskt minnesmärke, som kvarblivit i kyrkogården, vars text förkunnade "evig heder åt hjältarna, som stupade för vårt fäderneslands frihet och oavhängighet;".

Ryssland anklagade Estland för skymfandet av fasismens offers minne. Sitt ogillande framförde även Förenta staterna, den i Wien befintliga Simon Wiesenthal -centralen, som ännu jagar natsistförbrytare, samt Europas säkerhets- och samarbetsorganisationen.

Estlands regering hade beslutat skrida till verket innan EU skulle reagera. Estland ville på allt sätt undvika att bli förkastad på samma sätt som Österrike blev år 2000, då Jörg Heiders Frihetsparti kom till regeringen efter den stora valsegern.

Blommor vid SS-krigarens minnesmärke i Lihula.

Blommor vid SS-krigarens minnesmärke i Lihula.

Alternativen var få

Stojet med Lihulas minnesmärke hänför sig till sommarens livliga diskussion i Estland om den år 1940 skedda sovjetbemanningen och om därpå följande händelser.

I detta sammanhang framförde historikern och föredetta statsministern Mart Laar jämförelsen mellan de estniska krigare som kämpade i Vapen-SS:s leder vid Narva-fronten år 1944 med frihetskämparna under åren 1918-1919. Enligt Laar gjorde de estniska SS-krigare, som under ett halvt år fösvarade Narva-fronten det som år 1939 blev ogjort.

Att träda i Vapen-SS:s leder var den enda möjligheten för esterna att försvara sitt eget land. I tyska krigsmaskineriets Wehrmachts leder ville man inte ha utlänningar, inte heller godkände tyskarna grundandet av nationella truppförband.

Tiit Madisson påminde i augusti i BBC:s intervju, att minnesmärket i Lihula var ägnad åt de ester, vilka hade att välja mellan två onda ting och som valde det minst onda.

Soldatäran räddades

Väster om Narva i Sinimäeds område kämpades i juli-augusti 1944 ett av andra värlskrigets hårdaste strider. Förutom ester och tyskar försvarades Tannenberg-linjen av holländska, norska och danska SS-frivilliga.

Tannenberg-linjen höll ut ända till slutet. Estlands öde avgjordes först när Tysklands försvarslinje bröt saman söder om Peipsi-sjön.

Den finska krigsförfattaren Niilo Lappalainen uppskattade försvarstriderna vid Narva-fronten som hårdare än striderna i juni-juli 1944 vid Tali-Ihantala, som räddade Finland.

-Utan ester skulle stordådet knappast ha lyckats. Ehuru det viktigaste huvudmålet, självständigheten, inte uppnåddes, Estland räddade sin soldatära. Den estniska soldaten var också med att trygga cirka 75 000 landsmäns flykt till väster.

I Vaivara vid Sinimäed finns ett stort minneskors, som är ägnat åt alla krigare, som stupade där. De i 20. SS-Grenadördivisionens leder kämpande cirka 20 000 estniska soldater erhöll där ett eget minnesmärke senaste sommar. Av dem stupade cirka 5 000.

Två kors på slagfältet i Vaivara vid Sinimäed.

Två kors på slagfältet i Vaivara vid Sinimäed.

Finland skonades från bemanning

Även Finland får för sin del tacka för sin frihet Narva-frontes försvarare. Sovjetarmén måste avstå från Finlands erövring sommaren 1944, då trupperna behövdes att bryta Narva-frontes sega motstånd.

Enligt Mart Laar kämpade estniska soldater i Sinimäed-området och vid Ema-floden för samma värden som de finska soldaterna i Karelska näsets och i Ilomantsis stora strider. Båda ländernas soldater försvarade sitt fäderneslands frihet som Hitler-Tysklands bundsförvanter.

I Nürnberg-rättegången dömdes hela SS-organisationen som brottslig. Väst-Tysklands förbundskansler Konrad Adenauer återupprättade senare Vapen-SS:s veteraners heder påminnande om, att de var "soldater som de andra".

Finlands president Urho Kekkonen såg inte heller enligt professor Mauno Jokipii i de finska SS-frivilligas verksamhet något beklagansvärt.

Översättning: Bengt Karlsson, Åbo, Finland

Mera bilder från Lihula