Åbos stora skam

Åbo Jorma Virtanen 21.1.2005

Lenin-bysten på Puolalabaken i Åbo.

Lenin-bysten på Puolalabaken i Åbo.

Av de länder, som har hört till Sovjetunionens verkningskrets, är Finland det enda land, som inte har kastat Lenin-kulten i soptunnan.

Utanför konstmuseet i Åbo på Puolalabacken blickar ännu mot det välkända salutorget den av akademiker Mihail Anikushin i brons skulpterade bysten av Vladimir Lenin.

Bysten var en gåva av vänskapstaden Leningrad år 1977, när Åbo fyllde 750 år.

Lenin besökte Åbo åren 1905, 1906 och tredje gången i december år 1907. Då hoppade han av tåget och flydde sina förföljare vid Littois station och sökte sig till sin beskyddare Valter Borgs bostad i Åbo. Huset i hörnet av Trädgårdsgatan och Hantverkaregatan skyddades under den djupaste finlandiseringstiden.

Redan samma natt skyndade sig Lenin till ön Kirjala. Från Lillmälö i Pargas fortsatte han sin flykt jultiden via Nagu till fartygsleden. Vid ön Själö steg han ombord på fartyget Stella och reste till Stockholm.

I juni år 2002 beslöt stadsstyrelsen i Åbo, att bysten inte flyttas inomhus till konstmuseets samlingar.

I stadsdelen Suikkila i Åbo finns fortfarande Leningradsgatan. Stadsstyrelsen beslöt i januari år 1992, att man inte kommer att kalla den för St. Petersburgsgatan. Dåvarande stadsdirektören Juhani Leppä förklarade, att det ej har varit sed att ändra gators, platsers eller andra ställens namn på grund av förändringar i tid och världssituationer.

Kotkas Lenin-bysts histroria är mindre hedervärdig. Den donerades åt Kotka, när staden år 1979 fyllde hundra år av det bemannade Estlands huvudstad Tallinn. Även Kotkas byst har man försökt skifta bort från allas åsyn inomhus, men förgäves.

I Tammerfors finns inte Lenins skulptur ute, även om man har nu och då sysslat med att få den till staden. I stället yvs Tammerfors med att ha världens enda Lenin-museum. Det av Finland-Ryssland -föreningen ägda museets verksamhet stödes av Tammerfors stad och undervisningsministeriet.

Museets invigning hölls den 20 januari år 1946 dagen före Lenins dödsdag (21.1.1924). Museet är beläget I Tammerfors arbetarförenings lokal i dess tredje våning, där Finlands första arbetarinstitut började med sin verksamhet. Där träffades synbarligen för första gången Vladimir Lenin och Josif Stalin på Rysslands socialdemokratiska arbetarpartis första konferens i december år 1905. Parties andra konferens anordnades på samma ställe i november 1906.

Lenin fick hålla sin park

Parken i Helsingfors bredvid den av kommunisterna tidigare ägda Kulturhuset utnämndes till Lenin-parken år 1970, då det hade förflutit hundra år efter revolutionsledarens födelse. Efter Sovjetunionens upplösning beslöt stadsplaneringsnämnden att ändra parkens namn till Vattenbergsparken. Förslaget dög ej för Helsingfors stadsstyrelse, som i november 1992 beslöt, att Lenin får hålla sin park.

Vid årtusendets skifte fick Helsingfors stads konstmuseums direktion i sina tankar att anskaffa den av Leo Lankinen - som då bodde i Petrozavodsk i Karelen - i rödgranit skulpterade Lenin-bysten för att placera den i Lenin-parken "som sin tids minnesmärke". Man avstod dock från planen på grund av det stora väsen det framkallade i januari 2000.

Till parken hade år 1987 erbjudits en Lenin-staty liksom till Hagnäskajen fyra år tidigare. I Hagnäskajen avtäcktes slutligen i januari 1991 den förtjänstfulla bildhuggaren och folkkonstnären Oleg Kirjuhins patetiska sovjetrealistiska Världens fred -statyn, som var staden Moskvas gåva åt Helsingfors.

Förutom Lenin-parken hyllar Helsingfors Lenin med två minnesskyltar. Om hans vistelse i Helsingfors under åren 1905 och 1917 påminner skyltarna i Bergmansgatan 35 och Sörnäs Strandväg 1. I den senare byggnaden fanns även Lenins minnesrum, men det upphördes år 1994 och föremålen flyttades till Lenin-museet i Tammerfors.

Lenin har sitt minnesrum i Pargas hembygdsmuseum.

Lenins skulptur i Lenin-museet i Tammerfors.

Lenins skulptur i Lenin-museet i Tammerfors.

Myten bröts

Tammerfors Lenin-museum är fortfarande en propagandacentral, som omhuldar myten om den goda Lenin.

Den år 1995 avlidne ryska historikern, generalöverste Dmitri Volkogonov påvisade i sin Lenin-biografi, att det var just Lenin som påbörjade terrorn med fånglägrens skärgård och inte Josif Stalin, på vars konto alla grymheter har påförts. Stalin var Lenins trogna elev.

Volkogonov skrev även omfattande biografier om Stalin och Lev Trotski. Efter hans död utkom ett verk, som analyserade sju sovjetledares liv. Finlands andliga atmosfär belyser väl det, att inte ett enda av dessa verk har översatts till finska.

Lika förkrossande var domen av den godvilliga Lenin, som den år 1997 utkomna Kommunismens svarta bok gav.

-Terrorn hörde ända från början till den moderna kommunismens huvudsträckningar, skriver Stéphane Courtois, som har skrivit förordet till boken.

Kommunismen svarta bok är en obarmhärtig redogörelse över kommunismens brott och dess framkallande av terrorn och förtrycket. Courtois jämför brotten gjorda av kommunisterna och Tysklands nationalsocialister. Han uppskattar, att omkring hundra miljoner människor har mördats av kommunisterna.

Den I Leningrad födda Nobelpristagaren, diktaren och den till västeremigrerade Josif Brodski gladde sig åt, att hans gamla hemstad åter blev St. Petersburg år 1992.

-Jag är ytterst nöjd i detta fall, inte för min egen skull, utan för deras skull, som föddes i St. Petersburg. Ur deras synpunkt är det mycket bättre att bo i en stad, som bär helgonets namn i stället för djävulens, kännaren av Ryssland, doktorn i statsvetenskap Ilmari Susiluoto citerar Brodski I sin utmärkta Lilla St. Petersburgsboken.

Översättning: Bengt Karlsson, Åbo, Finland

http://www.lenin.fi/uusi/uk/index.htm/

Mera bilder ur Lenin-kulten i Finland